Lilla Hultet

Här har ni en som aldrig är sysslolös, knappt när jag sover eller jo nu skojar jag. Om det är någon gång jag är lugn, stilla och i ro så är det när jag sover. Och det är en himla tur det, annars hade jag inte orkat med allt på dagarna.

Jonas benbrott har inneburit mycket mer jobb för mig. Inte nog med att jag jobbar heltid, så ska jag även se till djuren (korna, hästarna och hundarna). De ska ha mat, vatten och framförallt hundarna behöver tid och kärlek. Sen kräver pannan sitt, den ska tändas i stort sett varje dag nu när det är kallt på nätterna. Veden kör inte in sig själv, tyvärr. Och så ska det lagas mat, städas emellanåt och tvättas, vilket hör till. All sker i en himla fart, speciellt sysslorna utomhus, då det blir mörkt så tidigt på eftermiddagen/kvällen nu. Tråkigt tycker jag.

Men det går! Om inte annat så måste det bara gå. Jag har väl knappast något val, eller?

Inget av det jag rabblat upp nu kan jag skita i, även om många av de jag pratat med säger, ta det lugnt, du får strunta i vissa saker, städa behöver du inte göra så ofta m.m. Hur ska man kunna ta det lugnt när det är mycket som MÅSTE göras? Djuren kan man inte strunta i, och vi gör oss inte av med de bara för att Jonas har brutet benet nu. Hundarna måste hinnas med, de ska inte behöva lida för detta. Städa gör jag inte ofta, dammsuger som hastigast och vad tar det, 10 minuter. Laga mat måste jag. Och tvätta blir när tvättkorgen är full.

Vad ska jag strunta i? Eller ska man bara ignorera det andra säger åt en att man ska strunta i, eftersom de inte befinner sig i samma situation och kanske aldrig har gjort heller? Jag vet inte, jag bara undrar.

Jag gör det jag måste i vilket fall :-)

Nu är Jonas hemma, äntligen! Stackarn låg inne på Borås sjukhus från tisdag morgon till torsdag morgon innan han blev opererad i sitt brutna ben. Benet (skenbenet) hade gått av precis i närheten av där han hade två skruvar sen den förra operationen, knäoperationen han gjorde för två år sedan. Benet var försvagat, så det var därför det gick av så lätt. Jäkla otur!

Så nu var det operation som gällde, i benet finns nu en metallplatta, benersättning och ytterligare 7 skruvar. Aj aj aj! Och gips över hela benet. Han får inte stötta på benet på 6 veckor. Om två veckor tas gipset bort, och han får en stödskena som ska gå över hela benet istället. Rehabiliteringen kommer gå långsamt framåt, och om ett halvår kommer han förhoppningsvis vara helt bra. Eller ja så bra som möjligt, för detta är något han kommer ha ont av hela livet sa läkarn. Det blir aldrig helt bra, anstränger han benet för mycket så kommer han att känna av det... Fy så tråkigt!!!

Så nu är det lugna puckar som gäller för honom, dock inte för mig. Jag får desto mer, men det ska gå. Det måste bara gå! Prioritering är det som gäller... Viktigast går först... Men det blir mycket. Vi är väl kända för det, vi kör allt på en gång. Och så blir det denna hösten också... husrenoveringen är i stort sett klar, iallafall för i år, men nu är det annat som gäller, som är mycket mycket viktigare och framförallt med spännande :-)

På tal om meningen med saker och ting, som mitt förra inlägg handlade om, så vet jag inte om jag kommit på något bra. Jonas frågade mig det igen senast igår kväll när vi skulle sova.

Han sa: Varför ska det krångla för oss, vad är det för mening med detta?

Det enda jag kom på och som jag tror att jag vill tro på är att meningen med att detta nu har hänt är just att man ibland i all stress och jobb måste stanna upp och vara rädd om sina nära och kära. Man får inte ta någon förgivet, för när man minst anar det så kan de vara borta. Det kanske är ödets sätt att få oss att varva ner och ta vara på varandra här och nu. Inte sen, imorgon eller nästa vecka när vi hinner. Vi måste hinna, varje dag, hela tiden.

Vi måste leva i nuet... och välja att göra det som är viktigt och ibland bara skita i alla måsten, som egentligen inte är några måsten om man bara tänker efter en extra gång.

Detta väljer jag att tro på, just med tanke på att vi har haft väldigt mycket det senaste året. Allt har bara rullat på. Jag tog min examen, började jobba helgen efter, sen var det bröllopet och flytten till huset, sen har det varit ständig renovering av hela huset och nu nästa grej som drar igång om ett par veckor. När har vi bara varit? Inte en sekund, inte ens på semestern, för då hade vi som mest att göra...
Nu gäller det att ta det lugnt, njuta och ta hand om varandra, för att sedan orka med allt som kommer....
Det kör vi på!


bild lånad från www.google.se

P.S. Tack alla för era fina ord och tankar i mitt förra inlägg. Tack även till alla som ringt, hört av er och kommit och hälsat Jonas och mig. Era tankar och stöd till oss betyder mycket. Tack för att ni finns...

Kramar Majo

Finns det någon mening med allt som händer och sker?
Eller är det bara något man säger för att på något sätt söka efter tröst när något tråkigt eller jobbigt precis inträffat?

Jag vet inte....

Jag har alltid trott att allt sker av en mening, det är inte alltid jag har kommit fram till vad just den meningen är, men ändå någonstans känns det som om det är så. Eller så vill jag bara tro det.

Vad tror du?

Just nu förstår jag inte vad meningen är att Jonas skulle ha sån otur att han bröt benet. Vad är det för mening med det? Vad är det för något bra som kommer ut av det?
Alla dessa motgångar, är det inte det ena så är det det andra. Kan det inte bara få vara bra ibland? Kan man inte bara få leva och ha det gott? Utan alla dessa motgångar i form av skador, sjukdomar, plågor etc... Detta gäller inte bara mig, utan alla människor...
Är det inte nog att klara av dagen med allt vad den kräver, så som jobb, matlagning, djur, städning, etc?

Som om det inte är nog... Jag är bara så trött på att det alltid ska dyka upp något som gör det jobbigare, något som man verkligen inte kan styra över som ändå bara inträffar.

Jag hoppas bara av hela mitt hjärta att Jonas rehabilitering går bra, och att alla våra planerade planer i höst ändå kan gå som tidigare planerat, med ett lyckat resultat i slutändan.

Vi ska klara av detta också...

... Amor vincit omnia ...

så har denna helgen varit....
Allt började i fredags kväll, sen dess har det rullat på och bara blivit jobbigare och jobbigare.

Klockan 18 i fredags kväll ringde Jonas till min mobil, något hade hänt, det hörde jag på hans röst. Du måste komma hem sa han, jag har ramlat i skogen, jag kan inte gå och knät har svullnat upp. Du måste komma hem!
Jag sätter mig i bilen oh kör så fort det bara går... hoppar ur bilen, springer in och där sitter han på bänken i hallen. Helt borta i blicken, kritvit och håller på att svimma. Jag låter dörren stå öppen så han får frisk luft, hämtar vatten och frågar hur han mår... Det var jobbigt...

Vad har då hänt?

Jo han gick i skogen, trampade snett och trodde då att knät hoppat ur led. På fredagkvällen åker vi inte till akuten, bara han sitter med benet högt så gör det inte ont. Men svullet är det...

På lördagen åker vi först ner till jourmottagningen, kl. 12:30, där vi får träffa läkare och ta röntgenbilder. Det var inte knät som krånglade, utan benet är brutet!!!
Med ambulans får Jonas åka in till Borås sjukhus, jag åker hem för att ge korna och hästarna hö och hundarna mat. Sen åker även jag dit. Där sitter vi och väntar... tills vi får träffa läkare igen, som undersöker, tappar knät på vätska/blod och sen till slut gipsar hela benet. Vi åker därifrån ca kl. 22.00.

Idag, söndag, fick vi åka in till Borås igen, för att röntga benet igen. Som tur var tog det ca 20 minuter, och det var skönt det.

I veckan hör de av sig, för att tala om när det blir operation. Sen är det sjukskrivning som gäller, året ut...


Här sitter han i rullstol nere vid jourmottagningen. Detta var innan vi visste vad det var med benet, att det var brutet.

I torsdags tog jag tag i penseln och den svarta golvfärgen och började måla ute i garaget. Det var hyllplanen till hyllorna i matkällaren som skulle målas och bli svarta. Jag målade de i två omgångar så det blev färg på båda sidorna, men jag tror att jag får måla den sidan sakerna ska stå på en gång till. Då blir det ännu tåligare...

Såhär ser matkällaren ut nu efter att jag målat och Jonas lagt klinker.


Hyllplanen innan målning


Under målning...


När det blir klart får vi se...

Det spelar ingen roll hur mycket man håller på och håller på i sitt hem, så finns det fortfarande saker kvar som man inte hunnit med som stör en. Jag gick ute på gården häromdagen och hade kameran i fickan, så jag passade på att ta kort på fula saker, som måste bli åtgärda. Inte kanske med en gång, men så småningom.

Vårt hus måste målas om, färgen har släppt och bräderna har börjat ruttna. Till sommaren måste vi göra det. De som bodde här före oss hade bott här i elva år, skitigt i det, och bara målat en gavel med färg de fick!!!


Husets baksida är inte rolig, i år fick vi någonlunda ordning på gräsmattan, som bara var mossa när vi flyttade hit. Men en altan hade varit perfekt här, så det får vi börja spara ihop till.


En fruktansvärt ful utelampa sitter på väggen på baksidan. Fy så ful, men ännu har vi inte tagit ner den, då vi inte har någon ny att sätta upp.


Brunnen syns, och det är fult. Därför har jag nu planterat lite runt, men det tar ett tag innan det växer upp och täcker det fula brunnslocket.


De söndriga boxdörrarna ser för tjeliga ut alltså. Vi ska inte ha kvar de, men vi bygger inte om uthuset nu. Den ena dörren ska ersättas med en riktig dörr och den andra plockas bort och väggen byggs igen. Nu när man ser de ser det väldigt tråkigt ut.


Detta var fula saker hos mig, vad finns hemma hos dig?

Sedan i måndags eftermiddag har jag varit hemma med halsfluss. Efter ett besök på vårdcentralen fick jag det bekräftat och då var det bara att åka hem och lägga sig. Redan i tisdag var jag uttråkad på att bara ligga, så jag fick göra lite för att orka med. Inget ansträngande dock, för det orkade jag inte.

Men en promenad på 20 minuter i skogen med Alice gick bra. Lilla stumpan är så rolig, hon riktigt skuttar fram när hon springer i skogen. Vi hade tur med vädret, så jag passade på att ta lite kort på miljön och Alice.







Det var en lagom promenad, lite sol och lite frisk luft. Det behövdes!

Nu skiner solen här på Lilla hultet (när korten togs), och det är alldeles underbart.
Alla vackra höstfärger kommer fram och gör miljön runtomkring så fin.
Jag älskar hösten och alla dess finfina färger.







Idag kom dock den första snön, så det är inte så fint som på korten just idag. Det är mer grått, kallt och blött ute, tyvärr. Förhoppningsvis kommer dessa fina höstdagar tillbaka snart igen...

Förra året var det min tur att stå inför nära och kära och säga Ja till mannen i mitt liv - i år var det Angelicas tur. Hennes bröllop fick mig att tänka tillbaka på mitt, och jag tänker på mitt eget bröllop med ett stort leende på läpparna, för det var nog det roligaste jag gjort hittills.

Angelicas barndomsvän, Karin, tog några härliga kort på oss sent på kvällen, som jag fick skickat till mig på min mail. Tack Karin!







Jag saknar dig Angelica. Vi ses på lördag!

I söndags då jag egentligen inte ville göra annat än att sova hela dagen, pga. trötthet och halsont. Men jag pallade mig upp och ut, grabbade tag i hackan och en spann och jag gick med med bestämda steg mot morotslandet. Morötterna skulle hackas upp, tvättas, skalas, förvällas, packas ner i påsar och frysas. Så det var bara att dra igång.

Jag började på med sommar-morötterna, en hel hink blev det. Jag gick in för att börja på arbetet inne, när jag sedan var klar med de gick jag ut igen för att ta höst/vinter morötterna som var fler och mycket mycket större. En och en halv hink blev det av den skörden.



Alla packade morötterna fick inviga frysboxen som nu är igång nere i källaren. Vi får se om de är riktigt frysta. Det är de säkert. Det blir gott att bara kunna ta upp, koka lite grann och ha egenodlade morötter till middag. Det gillar jag!

I lördags var vi bjudna till goda vänner, Madde & André, på lite partaj. Det var inflyttning- och Maddes födelsedag som skulle firas.

"En får inte komma tomhänt", på eftermiddagen tog jag fram mina kreativa kunskaper och allt jag kunde hitta i pysselväg och jag började skapa en present och givetvis ett litet kort också.



Det lilla cellofanpaketet innehöll en champagneflaska, en vas med en blå blomma, en drinkbok och så en liten födelsedagspresent till Madde. Maddes present var ett par örhängen från Pilgrim, jättesöta.



Tack snälla för en mycket trevlig kväll. Vi fick oss en himla massa goda skratt, inte minst strax innan vi skulle gå. Kramar till er!

P.S. Det var kul att se er alla fd. grannar och då menar vi Madde & André och så Marie & Jocke. Vi ses på onsdag igen!

I onsdags kväll var jag inne på blocket en snabbis innan jag stängde av datorn, jag brukar gå in och kika med jämna mellanrum för att se om jag hittat något bra. Nu hade jag inte varit inne på länge. Jag bläddrade där bland de olika sidorna och vad hittar jag om inte en soffa. Perfekt, det har jag velat köpa en sedan länge. Men jag vill inte lägga så mycket pengar på en, då jag känner att vi har så mycket annat att lägga de på. Men en soffa behöver vi ha i vardagsrummet och nu hittade jag en för 1000 kr.

Den såg jättefräsch ut, så jag skickade iväg ett mail för att se om den var kvar. Den fanns nämligen i Borås, nära och bra. Dagen efter fick jag svar, och visst fanns den kvar. Jag funderade under dagen och jag bestämde mig för att köpa den. Och jag ångrar det inte.

Så i lördags var pappa och jag och hämtade den. Sen fick den sin plats i vårt vardagsrum, där den gör sig alldeles perfekt.



Lite längre fram har jag tänkt byta klädsel på den, till någon mörkare färg tror jag. Men inte ännu...

För drygt ett år sedan köpte vi en himla massa lampor som vi skulle ha i vårt hus, i olika rum. Men ingen av de har kommit upp då vi inte hunnit och vågat göra det själva. Men nu hade jag tröttnat på att de stod och tog plats i en hel garderob så jag sa till Jonas att om jag hjälper mig att sätta upp dessa så ska jag hjälpa han i skogen. Han nappade på förslaget! Så vi drog igång.

Vi satte upp:
* ljuskronan i vardagsrummet, ovanför matsalsbordet
* takplafond i gästrummet, i det nuvarande hund-rummet och lilla hallen i källaren
* fönsterlampa i hallen
* väggplafond vid trappan
* spotlampa i köket

Nu ser vi i höstmörkret. Underbart!

     

  

I fredags efter jobbet var det dags att dra sig ut till skogen för att göra lite nytta. Jonas åkte hem lite tidigare från jobbet (13:00) för att hinna göra undan en del innan jag kom (17:00). Det var röjning som gällde, tre meters längder och långa slanor som vi ska ha till vårt blivande smålandsstaket. Jonas såga med motorsåg och jag drog ihop virket och la iordning det i olika högar, så att det blir lätt att plocka i det sen när det är klart med skotaren.



När jag kom till skogen skulle Jonas visa mig hur jag skulle göra. Han böjer sig ner och ska lyfta upp en stock, och då...... spricker hans byxor.
Jag trodde jag dog.... av skratt!!!!!!



Hahahahahahah........ Vi fick oss ett gott skratt båda två...
Sen fick även han sitta på min jacka när vi tog oss en paus, för att inte bli blöt och kall i stjärten.

Idag fyller lilla Alice & hennes 7 syskon 5 månader.

Grattis till allihopa!

Tänk att det har gått så fort...

Helt utan någon som helst planering . blev det en riktigt mysig, trevlig och kärleksfull tid med familjen i helgen. Dagarna och veckorna springer förbi, när man stannar upp inser man att man inte har träffats på länge. Korta och snabba besök visst, men inget mer.

Helgen innebar gott sällskap, god dryck, skratt, lite gråt men framförallt lycka. Vi var alla tillsammans igen. Brorsan kom hem från Skövde, mamma & pappa kom hit med ingredienser, vi lagade mat tillsammans, och umgicks hela dagen. Vi (alla utom jag) somnade med jämna mellanrum då regnet öste och vinden blåste som värst.

Jag behövde det kände jag. Mycket känslor som funnits inom mig kom fram och en del skjöts undan då de för stunden inte kändes så viktiga.

Tack alla för en underbar helg. Ni har alla bidragit till att allt blev så lyckat, maten, sällskapet, drycken, efterrätten men framförallt känslan.

Jag älskar er!

Nu har vi äntligen fått upp alla våra fina kort på vår familj. Det saknas några fortfarande, men vi ha inte kort på alla vi vill ha ännu. Dessutom får vi bara plats med en ram till, men vi har enskilda kort på alla, men jag ska börja ta lite nya kort och då ska jag ta i par eller i familj. Så får vi plats med fler! :-)

I början hade vi tänkt ha en fondtapet på den väggen, men vi ångrade oss och beslöt oss för att måla den väggen som vi gjorde med de andra i hallen. Sen med tiden kom jag på att jag ville göra en fondvägg med tavlor. Men det var svårt att sätta upp dessa på den väggen snyggt, då trappan ner till källaren går där och man har inte något att stå på.

Från ingenstans fick jag idéen, som många andra idéer, att tavelhyllor skulle underlätta vårt arbete och vår vägg skulle fortfarande bli som vi tänkt oss och kanske bättre ändå.

Så i onsdags satte jag Jonas i arbete. Han kom med stege, skruvdragare, skruv och vattenpass. Han var laddad och det gick fint! Trots en massa gapskratt lyckades han hålla sig uppe på stegen utan att ramla ner.

Se vårt arbete och resultat....









Mitt finfina väggord fick också komma fram nu när tavlorna äntligen var uppe och hallen känns som den ska.



Känn er välkomna till vårt hem på Lilla hultet.

... i rampljuset!!!

Alla är viktiga även kossorna! *ler*







... Muuuuu...