Lilla Hultet

Allt du behöver är kärlek. Kärlek är allt du behöver.

/ John Lennon



10 år har gått Jonas sen den dagen våra vägar möttes... och här står vi nu idag- tillsammans, lyckliga och nu med vår lilla familj. Vi har hunnit med en hel del på våra 10 år tillsammans. Vi har förlovat oss, flyttat ihop, köpt oss en ny bil, skaffat en massa djur, köpt hus, börjat jobba, pluggat färdigt, gift oss och nu även fått en son ♥
Tänk så mycket mer som väntar!

10 år har gått fort... det känns som igår vi stod på Kullabergs dansgolv och dansade till den sista låten för kvällen, det var låten Shape of my heart med Backstreets boys.











♥ Jag älskar dig min prins- Nu och föralltid ♥

Våran Ebba är en riktig livsnjutare, det har hon alltid varit och kommer nog alltid att vara.
 Att ligga under en filt i sängen är det bästa hon vet. Redan som liten hade hon en liten snuttefilt som hon bar runt på överallt. I sin korg hade hon en liten madrass, den och filten tog hon med sig ut och la sig i solen.
Även idag njuter hon så ofta hon bara kan. Nu när det är fina soliga dagar, letar hon upp solen och lägger sig gott på golvet och solar. Lilla tjejen, hon är så go!

... Ebba Stella Alice = Våra finfina flickor ...

Det var många tankar som for genom huvudet på oss när vi tänkte på hur "flickorna" skulle reagera när Elias kom till världen. Vi hoppades givetvis att det skulle gå bra - och det har det också gjort. Den dagen vi kom hem, släppte Jonas in de en och en, så de fick hälsa i lugn och ro. De var så glada, sprang och viftade så med svansen. Men Elias brydde de sig inte så mycket om, utan de var mer glada över att jag var hemma. Jag höll Elias i famnen när de kom in, de nosade lite på honom, gav honom en puss, men sen ville de bara att jag skulle klappa och busa med de... Våra goa flickor! Jag saknade de sååå när vi låg på BB.

Sen efteråt har det gått riktigt bra, de kollar alltid var Elias är någonstans när de kommer in i huset. Sen när de vet det så är det lugnt, då bryr de sig inte så mycket. Men de är nyfikna, Alice har varit den som hade svårast att slappna av de första dagarna. Hon har aldrig träffat en sån liten människa tidigare, så det var ju inte så konstigt. Ebba och Stella hälsade på honom och sen kunde de gå därifrån och göra annat. Elias bryr sig inte heller så mycket om de, han hör när de springer/går här inne, och att han blir pussad ibland, men han blir aldrig ledsen. tur är väl det, han får ju liksom vänja sig...

Jag är så glad över att våra flickor är så snälla mot Elias och har tagit det hela så bra.

.... riktigt fort. Elias är redan 12 dagar gammal. Lilleplutten, det känns som igår han kom till världen, samtidigt som det känns som han alltid har varit här hos oss.

Elias är en mycket snäll liten pojke, han äter redigt och sover gott, även vi får sova gott på nätterna. Han vaknar en gång på natten, då är det lite mat och ny blöja som gäller. Sen dröjer det inte många minuter innan han sover igen och vaknar inte innan det är morgon. Jätteskönt!

Han har två längre vakenperioder under dagen, en mitt på dagen ungefär och en senare på kvällen. Då ligger han och kikar, viftar med sina armar och ben, och ser allmänt nöjd ut. Häromdagen låg  han i sin spjälsäng och tittade på sina kossor i mobilen, som han fick av Anna & Martin.



Idag på sin vakenperiod fick det bli det första badet. Vi trodde att han skulle bli jätteledsen, men det blev han inte. Han verkade tycka det var riktigt gott att bada. Det var precis innan vi skulle ta upp honom ur baljan som han började skrika, och någon sekund senare så kissade han i badet. Så det var tur vi hade badat färdigt honom :-) Sen smörjade vi in honom och Jonas borstade han hår, i snebena :-) Han blev så söt den lille godingen.



I måndags skulle vi fått hembesök av BVC men sköterskan blev sjuk så det blev inställt. Istället fick vi åka ner till BVC för att väga Elias. Han hade gått upp i vikt :-) Jippi! Så nu har han passerat sin födelsevikt. Jätteskönt, det är ett kvitto på att han äter som han ska. Det märks på honom att han har gått upp, hans goa kinder börjar bli mer runda och så har han även fått en liten dubbelhaka.

Sköterskan vi fick prata med tyckte vi var lugna för att vara förstagångsföräldrar!? Och att vi hade en lugn och nöjd liten pojke. Är det fel? Det känns som om folk förväntar sig att man ska vara hispig och stressad när man fått barn och att man ska ha hundramiljoner frågor om allt och inget. Snacka om fördomar!
Jag håller hårt vid min kära kollegas ord och råd: Gå på magkänslan! Den håller mig lugn och som gör att jag gör mitt bästa för att det ska vara bra för vår son. Dessutom gör den att jag tar andras råd med en nypa salt, för av någon anledning så lägger sig många i hur vi ska göra, bör göra eller vad som är bäst för vår son. Tanken är säkert god, men det är tröttsamt att lyssna på när man inte ens har frågat om råd och hjälp.



Vi vill passa på att återigen Tacka Alla som varit här och besökt oss och gett oss och Elias fina presenter. Tack tack!

Idag har Elias varit med om sin allra första utflykt, det blev en biltur till Hanatorp där vi tittade på ett par killar som körde med sina bilar på isen och körde stoll. Även Jonas körde ut på isen med våran bil... Jag åkte med i våran bil när André körde, det var lite läskigt först men samtidigt var det häftigt.

Elias var tyvärr helt ovetandes om denna utflykt då han sov i stort sett hela tiden, men det finns iallafall med på kort :-)



Våran lille nallebjörn är rätt klädd för denna utflykt- nalleoverall och solbrillor!



Efteråt åkte vi hem till Elias mormor & morfar, som bjöd oss på mat. Jättegott!

Efter maten vägde vi oss, Jonas var nyfiken på att se hur mycket han vägde, han har nämligen gått upp en del under graviditeten :-) Och jag känner nog ingen mer än Jonas som blir så glad över att gå upp i vikt, de allra flesta vill ju gå ner. Hahaha! Jag var blev iallafall glad, jag har gått ner de 10 kg jag gick upp under graviditeten. Så alla Elias- kilona är nu borta, skönt! Sen skadar det inte om några fler försvinner, men det är ingen brådska. Det ska nog gå sen när vi kommer igång med våra vardagliga promenader... Det är inget jag oroar mig för...

Ja det sista dagarna här har varit väldigt händelserika, mer än vanligt om jag säger så. Och efter i lördags så ser mitt och Jonas helt annorlunda ut, vilket jag säger med en enormt stor glädje. Detta har läääänge varit en stor dröm och önskan för oss, att få ett barn. Och NU... nu är vi här och vi har fått en son.

Vi har fått äran och lyckan att få en alldeles perfekt pojke, som är vår son. Vi älskade honom innan han fanns, vi har älskat honom hela tiden han låg i magen och nu när vi har honom hos oss älskar vi honom ännu mer. Trots att det hela känns lite overkligt ibland, så är det ändå på något vis det mest naturliga och självklaraste. Det känns inte som vi gjort annat än haft honom hos oss. Det är svårt att förklara, det måste bara upplevas. 

I torsdags kväll var en helt vanlig kväll hos oss på Lilla Hultet. Jonas var ute och grejade och försökte ta det lite lugnt framför TVn. Jonas ringde mig när han var påväg hem med traktorn och frågade om jag fortfarande ville åka med och ploga lite snö. Ja det vill jag sa jag, jag tog på mig och gick ut och väntade på honom...
Jag var så glad att jag fortfarande fick plats på min lilla sittplats i traktorn trots den tjocka magen. Jag plogade lite först, men sen fick Jonas ta över så jag inte var så duktig på det. Vi åkte en sväng och sen tog vi det lugnt framför TVn innan läggdags.





Jag vaknade som sagt sen på natten och vattnet hade gått. Och det gjorde den hela dagen sen... men jag kände ingenting annat. Inga sammandragningar, inte ens när jag rörde mig. Så efter att vi varit inne på förlossningen och allt såg bra ut så var vi ute på en promenad med hundarna i stormen som var. Jag kände ingenting nu heller...

Jag gick och la mig och vaknade halv 4 av att jag hade fått sammandragningar... Jag låg kvar i sängen och försökte klocka värkarna för att se om de kom med jämna mellanrum, men det gjorde de inte. Jag försökte somna om, det gick korta stunder, men sen bestämde jag mig för att gå upp istället. Jag väckte Jonas och sa att jag hade börjat få sammandragningar, men att jag inte bryr mig om att ringa förlossningen för vi ska ändå in kl 8 för igångsättning. Strax innan vi åker hemifrån skickar Jonas ut mig och säger att jag ska passa på att gå en liten sväng i skogen, nu börjar värkarna kännas lite mer... Promenaden hjälpte!

Väl inne på förlossningen var det CTG som gällde, allt ser bra ut. Öppen 2 cm och hela tappen är borta. Jag slipper gelen för igångsättningen och kan istället få droppet på en gång. Allt förberedds och vid strax innan 11 sätts droppet på. Varje halvtimme ökas det på, och då kommer värkarna oftare och starkare.
Jag får sterila kvaddlar när smärtan börjar bli jobbig, värst var det i ryggen, så dessa hjälpte, det var så skönt. Men istället gick smärtan över på magen :-) Sen kom lustgasen in i mitt liv... och gjorde det lite bättre.
Värkarna kom.... och snart även bebisen. När klockan var ca 15.00 kände jag att nu kommer bebisen snart ut... Men då fick jag inte krysta, utan hålla emot och det var inte det lättaste ska jag tala om för er. Just i denna stund fick jag även en EDA (som jag absolut inte ville ha, men som barnmorskan bestämde att jag skulle ha för att kunna slappna av). Den sattes och då kom krystvärkarna- 3 stycken blev det, efter andra krystvärken var huvudet ute och kände det sen på nästa krystvärk sa det plask och så flög bebisen ut och tittade på sin far när han kom ut.
Klockan var 15.29 - jag hörde inget skrik - kände ingen smärta - bara en underbar lättnad.

Barmorskan torkade h*n och la upp honom på mitt bröst, Jonas och jag tittade på varandra och nu var vi en liten familj. Vårt lilla mirakel var här, hos oss. Känslan i denna stund kan jag fortfarande känna, men inte beskriva. Efter en liten stund frågar jag Jonas, såg du vad det är för något? Nej svarar han mig. Vi lyfte på handduken och tittar förvånat på varandra och jag säger, Nämen han har en snopp. Det var ingen Sophia. 





Vi får vara ifred en liten stund, innan det är dags för att klippa navelsträngen, det blir en sen avnavling och Jonas klipper navelsträngen. Sen känner barnmorskan på min mage för att känna att moderkakan har lossnat, det har den, sen får jag krysta en gång samtidigt som hon drar i "snöret" och vips så är moderkakan ute. Snabbt och lätt gick det. Sen var det dags för vägning och mätning av bebisen, jag skulle tömma blåsan och sen fick vi ett annat rum. 
Just i denna stund var det fullt på förlossningen, så de skulle snabbt städa förlossningsrummet för nästa par stod på tur att föda.  

Vi bara myste, jag duschade, och vi fikade. Vid halv 8 tiden kom personal från BB och hämtade oss och jag fick ett eget rum på BB avdelningen. Jonas var hos mig någon timme sen åkte han hem.



I måndags åkte vi hem... efter att barnläkaren tittat igenom honom och PKU testet var gjord. Underbart att få komma hem!

Och i onsdags fick vi åka in på återbesök, då ett hörseltest gjordes på honom och som gick bra. Sen fick vi träffa barnmorskan/barmorskorna som var med på förlossningen och vi pratade lite om allt som hörde den till och om Elias, amning m.m.

Nu är det livet hemma som gäller. Vi har ringt till BVC och till barnmorskan för att avboka tiderna jag hade fått och nu istället fått en tid för efterkontroll. Nästa vecka kommer någon från BVC på hembesök där Elias bland annat ska vägas och så...

Nu har vårt liv som föräldrar till Elias börjat och vi njuter av all tid vi har tillsammans.

Nu är han här, Elias.

Han föddes lördagen den 12 februari 2011 kl. 15.29.
3000 gram och 50 centimeter Elias.

Kl. 4.30 inatt/morse vaknade jag av att vattnet gick. Det var en väldigt konstig känsla, då jag vaknade av att det var blött men kände mig inte kissenödig (jag trodde jag hade kissat ner mig först). När jag steg ut så kom det ännu mer... Jag konstaterade då att det var vattnet som gick, men jag hade inte ont?! Vattnet hade alltså gått utan att jag fått värkar... så kan tydligen en förlossning också dra igång.

Efter en stund gick jag och la mig igen, väckte Jonas och berättade för honom att vattnet har gått. Sen försöker jag sova lite till, har inte sovit mer än 4 timmar. Men det gick inte... Jag låg och vred mig i ca 1.5 timme då jag bestämde mig för att gå upp och dricka lite nyponsoppa. Då kommer det mer vatten... och mer... och mer...

Jag ringer till förlossningen och talar om att vattnet har gått, men att jag inte har några värkar. Nu är kl. 6 och sköterskan/barnmorskan i luren säger att vi ska komma in vid 8 tiden och kolla så att allt ser bra ut med mig och bebisen.

Vi åker in, mötts av samma sköterska i dörren som släppte in oss igår och vi ler åt varandra då vi inte trodde vi skulle träffa varandra så snart...  Jag kopplas till CTGn igen, och blir sittandes i ca 40 minuter. Bebisens hjärtljud ser bra ut och jag har inga sammandragningar. Barnmorskan känner och klämmer lite på magen och känner att bebisens huvud är där den ska vara. Allt är i sin ordning. Efter en liten stund efter detta kommer en läkare in och vill undersöka mig. Det blir först en vaginalundersökning där hon ska känna och se hur allt ser ut och är, hon kollar livmodertappen och hur mycket jag är öppen. Jag var öppen 2 cm och halva livmodertappen var borta.
Sen gjorde hon ett snabbt ultraljud på magen för att se på bebisen och se hur mycket fostervatten h*n hade därinne. Allt såg bra ut! Strax efter när jag fått på mig kläderna så kommer det en riktig flod av vatten, tur att jag hann ta på mig och att läkaren slapp få allt på sig medans hon undersökte mig :-)

Så vi fick åka hem. Vi ska se om det hela drar igång av sig självt, om inte så ska vi in imorgon och då blir jag igångsatt. Det är ingen idé att låta det gå längre när jag är fullgången, och medans jag och bebisen mår bra.

Så är läget på Lilla Hultet!!!
Spännande va?! Det tycker jag... Jag har sovit ett par timmar, Jonas sover än och när han har vaknat ska vi ut och gå en sväng med flickorna i snön en stund. Det kanske hjälper på traven (?!) och gör att jag får igång lite sammandragningar.

*   *   *

Fortsättning följer gott folk...

Idag kl 9 hade jag återigen tid hos barnmorskan för att ta ett nytt urinprov och för att kolla blodtrycket igen. Äggvitan i urinet var detsamma som i måndags, dvs. högt, vilket inte är så bra. Även blodtrycket var oförändrat och högt. Jag fick gå in i ett vilorum på barnmorskemottagningen och lägga mig i 20 minuter, och sedan tog barnmorskan blodtrycket igen. Högt även denna gång. Hon ringde därför till en läkare på förlossningen i Borås och fick som svar där att vi gärna fick komma in för att ta lite fler prover för att verkligen se så det inte är någon fara och att det inte utvecklar sig till havandeskapsförgiftning.

Jag åkte därifrån och ringde till Jonas och bad han komma hem från jobbet. En timme senare var han hemma och vi åkte in, med BB- väskan, som barnmorskan sa var bra att ta med sig om det skulle vara så att jag skulle bli inlagd.

Väl på förlossningen fick jag lämna ett nytt urinprov, nu var resultatet bättre än det jag hade lämnat hos barnmorskan. Sen tog sköterskan blodprov som skulle analyseras.
Efter en liten stund fick vi gå in i ett undersökningsrum där en barnmorska kände på magen, bebisens huvud och lyssnade på hjärtat. Sen blev jag kopplad till en CTG apparat, där bebisens hjärtljud skulle kollas och mina ev. värkar. Bebisen hjärta slog finfint och värkar hade jag inga, det var lugna gatan på den fronten, i ca 20 minuter satt jag där...

Sen kom läkaren... som också hon kände på magen, frågade hur jag mådde och gjorde ett ultraljud. Vi fick se vår FINA bebis, som såg så perfekt ut. Och stor! Sist vi såg henne/honom var i vecka 18 och det har hänt en massa sen dess. H*n fick inte plats på hela skärmen längre :-) Och allt syntes så tydligt, munnen, fingrarna, hjärtat, urinblåsan, benen, tårna, ja allt! Underbart!!!!
Läkaren kollade även att det fanns tillräckligt med fostervatten och att moderkakan såg bra ut. Hon mätte bebisens huvud och lårben framförallt. Allt såg bra ut!
Så efter detta var det bara att åka hem igen, och isåfall komma tillbaka om det skulle vara något konstigt, om jag börjar må sämre, få ont eller om det hela drar igång vill säga.
Men just nu var det ingen fara för havandeskapsförgiftning, och det är ju skönt.

Idag gick vi även in i vecka 39. Jippi!!!!!

Och i vanlig ordning har magen fotats... Nu känns den stor, den hade växt 1 cm sen i måndags mätte barnmorskan, så än verkar den inte ha växt färdigt.

Mina supersexiga byxor med "låg" midja!





13 dagar till beräknad förlossning!

Info från familjeliv

Kroppen: Bestäm dig för att du är klar att föda ditt barn! Nu är du klar med förberedelser och du är redo. Känslomässigt känner man ofta blandade känslor, man är otålig samtidigt som man kan känna rampfeber.
Livmodertappen har i regel börjat mogna och mjukats upp för att underlätta förlossningsarbetet, i vissa fall försvinner den helt. Slemproppen kan lossna, men det är ingen garanti att förlossningen är på gång. Om den lossnar i tidigt skede kan den till och med återbildas. Slemproppen bildas i vecka fyra för att skydda ingången till livmoderhalsen. Den kan vara alltifrån genomskinlig i en geléaktig konsistens till brun-, röd- eller grönfärgad. Den kan även komma ut i små omgångar och vissa märker inte ens av den.

Barnet: Det duniga hår som hittills täckt barnets hud försvinner och hudens rynkor är utslätade. Barnets avföring "mekonium" som samlats i tarmarna består av en blandning av lanugohår, gallpigment, utsöndringar från matsmältningssystemet och celler från tarmväggen. Barnet förbereder sig att födas genom att samla på sig extra mycket energi för att klara sig under förlossningen och de första levnadsdygnen innan mjölkproduktionen kommit igång.

Idag var det sista dagen på jobbet... på ett bra tag iallafall! Det kändes inte så konstigt i morse när jag gick upp och gjorde mig i ordning, under dagen där kändes det bara skönt att veta att det var sista dagen då jag kände hur trött jag var i kroppen och mest längtade efter att få vila en stund. Men sen när lunchen kom och det började närma sig så kändes det lite konstigt. Det var lite vemodigt att krama om kollegorna och säga Hejdå!

De senaste 3 åren har jag tillbringar måååånga timmar på jobbet, ibland har jag varit mer där än hemma. En del kollegor blir mer än bara arbetskamrater och det finns många roliga, härliga och givande stunder som man tillbringat tillsammans med dem. Alla barn och föräldrar har också gett mig mycket.

Nu ska jag inte längre vara förskolläraren Majo, utan bara Majo, ett litet tag iallafall tills min nya roll som mamma Majo börjar. Det känns lite konstigt men ändå så härligt och naturligt, detta är en tid som jag väntar på läääänge.

Så nu ska jag inleda min "semester" med att bara vara... min plats idag blir soffan!

JÄTTESKÖNT!

Bilder tagna på jobbet, där ingen dag är den andra lik och där jag får leka dagligen och dessutom få betalt :-) Toppen!

Måndag; veckans första dag, tröttare än någonsin när klockan ringde tjugo över sex i morse. Jag snoozade en gång, sen hann jag inte med mer tyvärr. Sen var jag igång och har hållt på fram till nu.

Jag var hos barnmorskan idag och det gick ganska så bra. Magens mått var 36 idag och bebisens hjärtljud låg på 155. Huvudet är fortfarande fixerat och hon kunde tydligt känna bebisen som kändes så stor som den bör vara. Barnmorskan gissade på att bebisen kommer att väga 3700-3800 g när h*n kommer ut, om jag går tiden ut då vill säga. Idag var blodtrycket något högre än vad det har varit tidigare, vilket inte är helt ovanligt i slutet av graviditeten. Men för säkerhetens skull så tyckte barnmorskan att jag skulle lämna ett urinprov för att se äggvitan i urinet. Det visade att det fanns äggvita i urinet och det är inte så bra. Så därför ska jag in på torsdag igen och lämna ett nytt urinprov för att se vad det ger för resultat då. Anledningen till att detta kollas är bland annat så de kan se om man håller på att utvecklar havandeskapsförgiftning och det är så måste man ha koll på både mig och bebisen. Levern kan ta stryk också sa hon om det blir värre. Vi får se vad som händer på torsdag.
Barnmorskan tyckte iallafall att det var bra att jag inte har så långt kvar att jobba nu, för det bästa mot detta är just lugn & ro och vila.

Därför passade jag på att dammsuga, laga en stor smörgåstårta till kollegorna i mitt arbetslag, en liten till mig och Jonas som vi ska äta ikväll och en liten som Jonas får med sig till jobbet imorgon, en sats Dumblekakor som jag ska bjuda på imorgon på jobbet och en sats Chokladbollar (även kallade negerbollar) som barnen på min avdelning ska få njuta av.

Jag blev precis klar och nu är det soffan eller sängen som gäller en stund tills dess att Jonas kommer hem.

Ännu en helg har nu nått sitt slut... återigen sitter jag i soffan med datorn i knäet och uppdaterar bloggen med helgens händelser.

Vad har vi haft för oss då?

I fredags gjorde vi något som vi aldrig gjort tidigare, vi åt sushi. Vi och grannarna pratade om detta förr helgen och då bestämde vi oss för att det måste vi bra prova. Det hör liksom till allmänbildningen var vi överens om, att prova det. Vi åkte därför och köpte sushi på fredagskvällen och satt hos grannarna och åt. Det var speciellt- inte äckligt men inte heller jättegott. Det gick och äta men det är nog inget som jag kommer att bli sugen på igen. Men det var roligt att testa det. 
För säkerhetens skull köpte vi faktiskt också grillade revben, potatissallad och baguette ifall vi inte skulle gilla sushin. Vi åt alla upp sushin men vi åt även av revbenen då ingen var riktigt mätt efteråt. Nu är vi en erfarenhet rikare... 

Lördagen var en kall och blåsig dag, där vi på förmiddagen var nere i ladugården och lastade in havren som Jonas hade varit och hämtat på fredagkvällen. En full traktorkärra skulle lastas in och jag åkte med Jonas och hjälpte honom, eller ja gjorde så gott jag kunde. Jag mådde inte riktigt hundra, mådde illa och var allmänt sleten och trött. Vi åkte och handlade sedan och det var knappt att jag orkade gå. Hela kroppen skakade och mådde skit, så väl hemma var det soffan, en kudde och täcke som gällde. Jag sov flera timmar och efter det mådde jag bättre, men inte helt bra. Under tiden som jag vilade så dammsög och torkade Jonas alla golv. Han hade även tvättat flickornas alla filtar och hängt upp de på tork. Han hade även klippt klorna på dem och monterat in bilbarnstolen i bilen, så nu är den på plats! Duktig make jag har!
Vi tog det lugnt hela kvällen och myste med flickorna. Vid halv 12 tiden på kvällen/natten gick jag ut i hallen och då skymtade jag en ko i köksfönstret, Doris var ute ur hagen. Med pyjamas och ficklampa fick vi bege oss ut i blåsten, men snabbt och lätt fick vi in henne igen. Det är tur de är snälla våra kossor. Lill-kossan och Bruno var som tur var inne i hagen och "ropade" på henne. Vi vet inte hur hon kom ut, för stängslet var uppe överallt.

Idag söndag har varit en lugn dag, vi låg länge, till 9.30. Vi hade gärna legat längre, men hundflickorna ville upp och ut och sen kl. 10 skulle vår "el-granne" komma och fixa lite elgrejer till oss. Så det var bara att ta sig upp! Men efter lunchen vilade vi oss en stund och det var riktigt skönt. Sen har jag fortsatt ta det lugnt, jag har mått mycket bättre idag och ätit riktigt. Så nu är jag på benen igen. Jag har suttit en del på datorn och letat inspiration till vårt hem, och som vanligt flödar idéerna för fullt i mitt huvud. Nu har jag hittat ett jättefint tyg som jag vill sy till en hissgardin som ska få sin plats i köket. Imorgon ska jag åka och se om tyget finns i tygaffären jag brukar handla på, om inte så beställer jag den på nätet istället. Det är fint vårigt/somrigt tyg med lite färg och blommor, jätteguligt. 
 
Jonas har däremot varit riktigt duktig, han har bland annat fyllt upp hela vedinkastet med ved och varit och hämtat en rundbal till kossorna. Nu sitter han och äter popcorn som blev aningen brända...

Hoppas din helg har varit bra!

I väntans tider på vår bebis som ligger i min mage, får vi så länge nöja oss med att skoja att Ebba är våran lilla bebis. Lilla stumpan får stå ut med mycket när hon har mig och Jonas som sin matte och husse. Det roliga är att hon kämpar inte emot speciellt mycket utan verkar vara van vid det mesta...

Såhär roligt har vi med våran Ebba iallafall!







Vi på Lilla Hultet önskar er en
TREVLIG HELG!!!!

Nu har vi nått vecka 38 i graviditeten, jippi!!!!

Så här är läget i magen enligt en av graviditetsböcker vi har hemma.

Vikten hos bebisen är oftast mer än 3 kg, och barnet räknas alltså som fullgånget och många föder i den här veckan. Det är barnet själv som bestämmer när det är dags att födas.
Det är hög tid att packa bb- väskan nu om det inte redan är gjort. 
Det är mycket barn i magen och moderkakan är mellan 20- 25 cm i diameter. Den väger ungefär ett halvt kilo och det är av stor betydelse att den fungerar fullt ut. 

Det går att känna hur barnet trycker och pressar nedåt mot underlivet. Många barn sjunker ännu djupare ner. Bäckenet är något vidgat och barnets skallben har förmågan att omforma sig för att passa in i förlossningskanalen. Det kan vara svårt att hitta sköna ställningar när man ska ligga eller sitta. Magen är hela tiden i vägen.  

*   ~   *

Bebis och bebis, det är mycket bebis i magen nu. Det känns! Tungt och otympligt, men jättemysigt! Det vore kul att se hur bebisen ligger i magen just nu, det måste vara trångt därinne. Stackarn försöker sträcka på sig vilket känns väldigt tydligt, det blir som en bula på magen där h*n trycker med sin lilla fot.

Nu är även BB- väskan packad!
Jag packade den idag när jag kom hem ifrån jobbet. Det blev några myskläder till mig, amningsbh, amningströjor, och hygiensaker. Bebisens kläder; bodys, pyjamas, byxor i både storlek 50 och 56. Även små strumpor och mössor packades ner. Min journal och andra viktiga papper ligger också i väskan, tillsammans med parkeringspengarna.
Bebisens filt ligger numera i våran säng så den ska lukta mig och Jonas, vilket barnmorskan rekommenderade, då barnet känner trygghet när den luktar mamma och pappa.
Hm, vad mer?! Jo, jag har plockat fram den lilla digitalkameran vi hade förrut och laddat batterierna, och även letat fram ett till minneskort, för kort måste vi bara ta en massa när det hela drar igång. Systemkameran ska också med...  

Har jag glömt något?




I en annan bok hittade jag denna information, vilket var roligt då jag har gått och undrat över detta.

Ett nyfött barn brukar väga ungefär 3.5 kg. Moderkakan och hinnorna väger tillsammans cirka 700 gram. Till det kommer fostervattnet, 1.5 kg. Det blir nästan 6 kg.
Livmodern växer och blir nästan ett kilo tyngre. Brösten växer och andra organ i kroppen blir vätskerikare. Man får räkna med 1- 2 kg. Blodvolymen ökar med nästan ett kilo.
10- 12 kg i viktökning har alltså direkt med graviditeten att göra.
De flesta kvinnor ökar ett par kilo mer, omkring 12- 15 kg, men en viktökning upp mot 20 kg eller mer förekommer också.

*   ~   *

Undra hur mycket jag har gått upp nu? Sist sist jag var hos barnmorskan hade jag gått upp 7 kg sen inskrivningsdagen. Nu har jag säkert gått upp lite till, om inte annat så känns det så. Det är vätska tyvärr, det både syns och känns i kroppen. Speciellt i händerna och fötterna, men även i ansiktet...
Jag är tjock, glad och lycklig över att bära det finaste lilla miraklet i magen, vårt mirakel!



Glöm inte att gissa om ni redan gjort det!

HÄR!

För er som inte tänkt på det, så ska jag nu påminna er om att det är Lill- Lördag idag! Det är en dag som man kan passa på att lyxa till vardagen lite, med att t.ex. äta något extra gott eller unna sig  något annat som man längtat efter... och då behöver man inte vänta till helgen. Jättebra tycker jag.

Ikväll lyxar vi till det med hemmagjord pizza bakad av Jonas. Det ska bli mumsigt! Han har gjort allt själv, till och med degen, så det är inget halvfabrikat här inte. Duktig make jag har...  

Tidigare idag har jag haft Angelica här på besök, även Ludvig var med. Så himla söt liten pojk som man bara vill äta upp. Jag ångrar så att jag inte hade kameran framme, för det goa leendet han gav ifrån sig när man busade med honom hade varit härligt att ha.
Tack för titten Angelica! Och precis som du sa innan ni gick, att nästa gång vi ses blir utan min stora mage och med en liten bebis i famnen istället. Jag längtar tills vi ses nästa gång, jag saknar dig redan. Jag önskar så att du bodde närmare så vi kunde ses, prata och fika oftare. Det vore såååå roligt.
Massor av kramar till er!

Idag är det också exakt 3 veckor till det beräknade datumet, onsdagen den 23 februari 2011. Roligt roligt!!! Idag är jag även mer svullen än tidigare, så ringarna har fått hänga i halsbandet hela dagen, händerna och fötterna är så varma och svullna och ser konstiga ut. Det går an när de är såhär, men det behöver inte bli värre. Nej tack!!!

Nu ska vi iallafall mumsa i oss lite vanlijglass med strössel och kolasås.
Jag sa väl att det var Lill- Lördag idag väl!?

Ha en fortsatt go kväll!

Så känner jag mig idag, gotte-sugen och som en gris :-)

Hahaha, inte riktigt kanske men nästan. När jag kom hem ifrån jobbet bytte jag först om till ett par mysbyxor, sen slängde jag in lite tvätt i maskinen och så tände jag pannan. Sen kom gottesuget, jag hittade ett par kaffebullar som jag bakade häromdagen och dessa slank ner med ett glas juice. Sen var jag tyvärr inte nöjd utan jag hittade några karameller i hörnskåpet i köket också. Mums!

Då fick jag en tanke: Är det såhär vissa gravida känner sig hela tiden under graviditeten?

Jag har inte varit sugen på något särskilt under graviditeten, utan har mest bara varit glad över att kunna äta mat och sedan få behålla det. Jag har istället fått lägga mycket tid på att tänka på vad jag kan äta utan att bli illamående. En del äter en massa choklad, lakrits, apelsiner, oliver, ja allt möjligt. Nu har jag blivit sötsugen, och det är väl skönt på något vis att det kommer nu när det är lite kvar och inte tidigare. Tänk så mycket jag hade gått upp i vikt då! 

Det räcker att jag har börjat samla på mig vatten, som en kamel. Jag är många djur (både gris och kamel nu, haha). Idag på jobbet fick jag igen snabbt och lätt ta av mig ringarna innan det var kört, speciellt vänsterhanden svullnar upp. Så nu får de hända i halsbandet istället... Jag känner det i hela kroppen, även i ansiktet, benen och fötterna. Händerna blev så varma att när jag var ute med barnen på jobbet i över en timme så beövde jag inte ha vantar på mig. Jag frös inte ens lite. Nu känns bara skönt att veta att jag inte ska jobba så längre till, utan kan vara hemma och faktiskt vila mig och ta dagen som den kommer, tills det är dags för bebisen att anlända. Skönt!!

Nu börjar jag känna mig hungrig också känner jag, lite mat hade inte varit så fel. Smörgåstårta hade varit gott, det ska jag nog göra i helgen. Om inte annat så har en kollega på jobbt önskat sig det, så det ska jag bjud henne på innan jag slutar... :-)