Lilla Hultet

Jag, Elias & hans moster D tog oss idag en tripp in till Borås för att shoppa lite. På Elias-listan stod det;
Vårskor
Regnkläder
Leksakskorgar

Och på min;
Vårskor

Och allt det hittade vi :-) Ta 3 betala för 2 fick det bli på Skopunkten. Regnställ och leksakskorgar i plast hittade på Ekohallen. Superbra! Shoppingturen avslutades på Subway, premiär för min del. Hur gott som helst & mycket mat! Det blir garanterat fler gånger, då får Jonas hänga med!

Trots det allmänt tråkiga vädret så har lördagen varit lyckad. Nu är vi hemma och även pappan i familjen är här efter ett par timmar i skogen. Vi bäddar ner oss i sängen och vilar en stund alla tre.

Tjingeling <3

Tänk att en kram kan komma så lägligt! Efter en tråkig, allmänt jobbig eftermiddag/kväll så tar jag fram min telefon och där har jag fått en KRAM av en underbar människa som "kände" på sig att jag behövde den. Hon hade helt rätt. Den behövde jag! Och omtanken gick rakt in i mitt hjärta.

Tack underbara du! Du vet vem du är! <3

Hur kommer det sig att vissa människor alltid tror det värsta om folk?

Jag förstår inte det...att hela tiden gå och tro att folk säger eller gör saker för att vara dumma mot dej. Varför? Tror du så lågt om dej själv och andra? Eller är det ett skydd för att inte bli arg eller besviken?

Själv vill jag inte behöva tro det värsta om andra människor, för så vill jag att andra ska tycka om mej också. Att de själva vill skaffa sig en bild av mej och den jag är och inte bara av vad man hört osv. Rykten och andras åsikter får man ta med en nypa salt, det bästa är att skaffa sig en egen uppfattning och sen gå på den egna magkänslan.

Livet har många goda stunder. Det gäller bara att se de! Bara under en enda dag kan det hända många underbara saker som gör en lycklig och glad. Idag har Elias, det underbara vädret, Jonas, goda vänner och andra underbara människor gett mig goda stunder.

Jag väljer att se saker och ting positivt, är så trött på människor som ständigt klagar, gnäller och deppar. Ta tag i ert och gör något åt det istället. Gör du det inte själv så kommer ingen annan att göra det åt dej. Så är det!
Jag har även medvetet valt att ha människor omkring mej som gillar mej för den jag är. Jag tänker inte ändra mig för någon. Jag är den jag är av en anledning, tycker du inte om mej så stick! Och har du något att säga mig, så säg det till mej! Inte bakom min rygg- det är det värsta jag vet!!!

Hur jobbigt det än kan vara i ens liv under en period, så finns det alltid ljusa stunder som gör en glad igen. Det tror jag på! Det enda är att man måste vara villig att vilja se dem.



De som står en närmast är de som oftast kan ge glädje och styrka! Det kan vara ens man, barn, mamma, pappa, syskon eller kanske ett husdjur.
Jag finner glädje i många saker omkring mig, ibland även i mig själv. Jag behöver inte alltid ha någon hos mig, även om jag oftast föredrar det. Men det är inte fel att ibland vara lite själv. Man får tro på sig själv, att jag kan! Jag kan! Precis som när man var liten och skulle göra allt själv. Så får man tänka lite ibland nu som vuxen också. Det stärker! Att våga göra något själv, och sen se att man klarar det! Våga vara stolt!

Det finns många saker som ingen kan lära en, utan man måste testa sig fram. Som att bli mamma. Det är ingen som har lärt mig hur jag ska vara mamma, hur jag ska göra med mitt barn, varför jag ska göra och säga så, utan från den allra första stunden så har jag gjort det jag tror är rätt och det bästa för mitt barn, utifrån mig själv. Svaret på att man gör rätt är väl att se hur ens barn mår. Och så är det väl med allt, varesig det gäller hundar, katter, bilen eller ens hus. Någonstans så vet man när man gör rätt, det känns i magen. Magkänsla! Lita på din magkänsla så löser det sig (precis som en kollega till mig alltid säger). Och jag tror på det!

Vad tror du?

Om det är något som jag verkligen har blivit expert på sen jag blev mamma så är det att vara effektiv när tillfället väl ges att göra något.

- Att ta på sig och göra sig i ordning går på 2 sekunder. 
- Att äta eller laga mat går så fort så att spisen knappt hinner med.
- Att städa, plocka undan, eller dammsuga går så fort att dammråttorna inte har en chans att gömma sig. 

Ja så fort går det när barnet är lugnt och nöjt för en stund och man vill hinna med några måsten. Då gäller det att ha eld i baken. För lika fort som de kan skratta och vara glada, ja lika fort vänder det till skrik och tårar! 

Idag när Jonas kom hem från jobbet, hade jag precis ätit färdigt, vilket också gick fort då Elias sov medan jag åt och jag vet aldrig hur länge han sover på kvällarna för det varierar väldigt. Så när Jonas kom hem så hälsade jag på honom sen sa jag: Nu går jag ut och rensar ogräs! Han tittade så konstigt på mig, men jag sa att jag har gått och stört mig så länge på våra två land att det är så mycket ogräs där att jag nu springer ut och gör rent och gör så mycket jag bara hinner innan Elias vaknar och vill ha mat.  

Jag sprang ut, hämtade en trädgårdssax och en hink, släppte ut Stella så hon kunde vara med mig och sen drog jag igång. Ogräset hade inte en chans! Jag fick bort allt och jorden syntes helt plötsligt, jättefint. Sen fick Stella gå in i hundgården när jag var klar och när jag gick in i huset igen var det tyst...

Både Jonas och Elias sov.... Jag tvättade mig i lugn och ro, bytte om och satte mig lugnt och stilla i soffan en stund. Så skönt! Jag satt säkert en halvtimme innan det knackade på dörren och min syster kom på besök, Jonas & Elias sov då fortfarande. En stund senare hörde jag att Elias pep till lite och strax därefter kom båda mina killar. Alla var nöjda! Jag fick rensa ogräs och pojkarna fick sova en stund. Underbart!

Vissa dagar kan jag få mycket gjort- andra dagar får jag ingenting gjort. Det gäller verkligen att ta dagen som den kommer och bara försöka att njuta av att det är som det är och att ingenting egentligen är så bråttom, fast man alltid tror det!

Redan under graviditeten när vi gick på föräldrautbildningen var det tal om hur viktigt det är att få egentid sen när man blir förälder. Nu när man väl blivit förälder pratas det ännu mer, i olika forum, mammagrupper och med vänner, ja överallt...

När jag väntade Elias kände jag redan då att jag vill inte lämna bort honom för att jag ska få egentid, utan jag vill ta tillvara på de stunder som man kan få under dagen, när han sover eller när Jonas är hemma och kan ta honom lite. Och så känner jag nu också. Jag vill inte lämna honom, jag vill vara med honom. Jag har väntat alldeles för länge på honom för att så fort han har kommit till världen ska bli bortlämnad för att jag ska göra något på egen hand. Det känns konstigt. Det kom ju liksom inte som en överraskning att han som en liten bebis skulle ta mycket eller nästintill all ens tid. Det var iallafall jag inställd på.

Jag har inte riktigt det behovet känner jag att jag behöver vara själv på det sättet, jag nöjer mig med de små sakerna som att få duscha i lugn och ro eller vika tvätt. När jag får dessa stunder så har Jonas tagit Elias på en promenad eller bara är med honom ute på gården. Jag får en liten stund för mig själv och Jonas och Elias får en mysstund tillsammans. 
Tillsammans-tid får jag och Jonas när Elias sover, vilket bara blir bättre och oftare då han nu börjat komma in i rutiner. Annars så uppskattar jag mer den tiden vi som familj får tillsammans, när vi inte har en massa måsten utan bara kan vara och ta dagen som den kommer.

"Livet är här och nu"
tillsammans med min familj vill jag vara, vart vill du vara?

Jag satt precis i köket med vår räkningspärm sen förra året och sammanfattade alla våra räknings- och huslånskostnader, för att få se hur mycket vi betalat. Det är skrämmande siffror, att så tydligt se hur mycket vi (och många andra givetvis) måste betala för att bara leva och bo. Det är en massa pengar som går åt till de vanliga räkningar som alla har, som till exempel el, telefon, bredband, bil, med mera... och hur mycket man betalar för att ha ett tak över huvudet. 

Skrämmande!

" Många drömmer om ett evigt liv fast de inte vet vad de ska ta sig till en regnig söndagseftermiddag"

okänd

Även solen har sina fläckar

Ordspråk från Sverige

Vad menas med det?

Sen vi blev med barn har många gratulerat oss, och många har då sagt/skrivit på både bloggen och Facebook;

- Grattis till bebisen. Det är nu livet börjar!

Vad menar man med det?

Jag förstår egentligen vad de vill ha sagt, fast ändå inte. Jag har ju ett liv nu, och har haft innan också. Jag känner inte att mitt liv börjar nu när vi ska få ett barn. Jag har ju redan levt i 25 år, och om jag inte skulle få barn, skulle jag aldrig fått ett liv då?!

Varför säger man så?

Hjälp mig att förstå...

Ta dig en paus i vardagen!

Glöm inte det...

Att få ett äktenskap att fungera är som att jobba på en bondgård. Varje morgon ska man börja om från början. 
/ Okänd

Du kan ge utan att älska, men du kan inte älska utan att ge.
/ Ami Carmichael

Gifta par som älskar varandra berättar tusentals saker för varandra utan att öppna munnen.
/ Okänt ursprung

En vän är den som vet allt om en och ändå tycker om en

Borta Bra men Hemma Bäst

Tiden förändras inte; vi förändras

... med DEN menar jag givetvis fotoboken jag gjort av valpbilderna. Men det förstod ni va?!?!? *ler*



Boken blev sååååååååå fin... och jag blir så sugen på att ha valpar igen när jag tittar i den. De var ju så goa de små rackarna. Någon gång i framtiden, inte nu till våren, men kanske till året efter om allt vill sig väl... Åååå, tänk om jag kunde få hålla alla de små som Linn gör på bilden, och bara lukta på dem...
*MYS*

Denna finfina skylten fick jag av Jessica & Maja :-) Tack ännu en gång! Den har sin givna plats i köket just nu.

Hemma hos vännen Anna & hennes Martin hittar man en massa fina ting.
Jag hade med mig min kamera sist jag var där och vi bakade tillsammans.

Se själva.

Jag älskar vackra ting!

Gårdagen var en fantastisk dag!
Jonas sjöng för mig på morgonen, på svenska, senare på dagen ringde han mig på jobbet och sjöng igen, fast på spanska denna gången. Det var jätteroligt!!! :-) På jobbet fick jag fina blommor och en massa kramar av mina kollegor. Även barnen sa Grattis och kramade om mig.

När jag kom hem fårn jobbet, röjde jag lite i köket och efter en stund började hundarna skälla. Vem är det, tänkte jag. Jo, då kom Angelicas mamma med bilen och med en tårta i händerna. Så paff jag blev. Angelica hade skickat henne som tårtbud till mig på min födelsedag!!! Denna tös med en massa roliga överraskningar :-) Du är underbar Angelica! Tack så mycket för den goda tårtan...

Efteråt ringde det en massa goda vänner hem och grattade mig, medans Jonas var i maskinhallen och fixade med maskinerna för att kunna börja slå gräset inför hökörningen. Jag åkte med honom till en kompis, Helene, för att slå hennes gräs. Där blev det lite fika i trädgården efter arbetet med gräset.

Jag åkte hem en sväng sedan, medans Jonas fortsätter slå lite gräs. När jag kom hem såg jag att det stod något på trappan. Vad är det, tänkte jag. Jag gick närmare och där såg jag ett bullfat med en massa bullar i, inslaget i cellofan och snöre. Jättefint! Min första tanke var; Jessica! Och visst var det så, det stod nämligen inget kort i, men genom att se innehållet kunde jag gissa att det var hon. Förrutom jättegoda bullar och fat, fick jag även en sten där det stod Hem Ljuva Hem, fina servetter, en liten kylskåsmagnet med ett fint citat och en liten citat bok. Stort tack!!!! Jag blev jätteglad, älskar överraskningar...

När Jonas hade slått färdigt gräset för den dagen, tog vi med oss prinsesstårtan och gick bort till grannarna och bjöd de. Det uppskattade de! :-)

Jag är jättenöjd med min 25 års dag! Bättre än så kunde den knappt ha blivit.
Jag är såååååå lycklig och tacksam att jag har min man, min familj, och alla mina/våra underbara vänner som bryr sig och som gillar mig för den jag är. Ni betyder alla mycket!!!!
Tack för att ni finns...

** Puss & Kram **

"Kärlek är inte att kräva - kärlek är att ge".

Finns det inget bättre än att älska eller tycka om någon? Och sen även få tillbaka.
Det gillar iallafall jag!



Helgen som varit har varit lugn, men ändå som vanligt full av aktivitet. Vi har hunnit med en del, men inte riktigt med allt vi hade hoppats på. Vi hade tänkt bli klara med veden, men det blev vi inte trots att vi fick mycket gjort. Sen har vi lämnat och hämtat våran bil som fått sig en rejäl tvättning och vaxning. Den är som ny igen! Härligt. Sen har vi hunnit träffa goda vänner och haft mycket trevligt!
Tack goda vänner!

Nu är helgen över, men snart är det ledigt igen. Underbart!

"Det kan vara svårt att bära en framgång, men det kan vara ännu svårare för andra människor att bära den".

Att lyckas med vad man än gör är helt underbart, stora som små mål och drömmar. Tyvärr är det inte lika uoppskattat av alla människor. Vad det beror på det vet jag inte, men av någon anledning får jag en känsla av att det är avundsjuka som ligger bakom. När någon lyckas och man riktigt ser hur det lyser ilska, avund eller ibland kanske även hat hos en annan människa så blir man nästan lite rädd, men framförallt ledsen. Hur kan man känna så? Varför kan man inte känna glädje åt andra, när man vet att de har kämpat och slitit för att nå dit?

Istället för att känna glädje så kommer det istället kommentarer som
- Ååå vad vissa människor ska vara så rediga jämt.
- Det var ju tur att hon/han blev klar med sin utbildning (eller vad det nu är), så länge som han/hon har hållt på.

Varför undrar jag bara?



bild lånad från google.se

" Sluta stessa - Börja leva och njuta "

Så vill jag ha det. Jag beundrar människor som inte stressar, som tar saker i eget tempo och ändå får så mycket gjort. Så vill jag vara. Tänk så mycket bättre man hade mått om man hade haft den inställningen till livet. Nä, istället springer man runt som en huvudlös höna och grejar med saker lite överallt, och får ingenting gjort ändå. Och därimellan så krånlar en massa så man bara blir förbannad, utan någon som helst mening.

Tänk så många gånger en del kör om en när man kör bil och sen när man kommer fram till ett rödljus så står de bara en eller två bilar framför. Varför jäkta så? Egentligen, måste man verkligen det?!

Jag ska verkligen försöka att sluta stressa. Det mår man egentligen bättre av både fysiskt och psykiskt, det tror jag. Och vad gör det om jag blir färdig med det jag gör 2 minuter tidigare än om jag hade slutat stressa och gjort det i lugn och ro? I det stora hela, inte mycket för min del iallafall. Då kanske jag hade kunnat glädjas åt det istället för att slita av mig håret på vägen.

bild lånad från google.se

En av julklapparna jag fick av min mor var en liten ask med 62 tänkvärda kort, det är små kort med kloka ord på. Var och varannan dag drar jag slumpmässigt ett kort ifrån högen och läser vad som står på. Dessa små kloka ord kan ibland få mig på väldigt bra humör, men ibland kan de även ge mig en liten tankeställare.

Nu vill jag dela med mig av dessa kloka ord, så dessa kommer att dyka upp här på bloggen. Den första kommer här.

***

Man måste stanna upp en stund ibland för att orka gå vidare.

***

Hur många gånger känner man inte att man bara inte orkar med saker och ting, men man vägrar att ta det lugnt, utan istället gör man mer än man egentligen orkar? Ofta, om jag går till mig själv. Till vilken nytta tänker jag då, ingen alls. Det blir kanske bättre just för stunden, men i längden blir fallet hårdare än om man hade stannat upp en liten stund, fått tänka över situationen och sedan gå vidare. Jag försöker tänka på dessa kloka ord så ofta jag bara kan, visst är det svårt att göra så varje gång, men lyckas man göra det några gånger så tror jag att det gör stor skillnad. Iallafall för mig!

... det finns det massor av, bara man väljer att se dem ...

Ibland känns det som om inget går så som man själv vill. Saker och ting sker helt av sig självt, och du står där ensam och bara tittar på. Du kan inte göra någonting åt det. Är det jobbiga och negativa saker, så är det fruktansvärt tråkigt, men faktiskt om man tänker efter så sker även de positiva saker så också. Helt utan att du gjort något åt det. När man minst anar det händer fantastiska saker, men tyvärr sätter de negativa sakerna djupare spår. Varför är det så?

Många tycker att jag trots en del motgångar (många, känns det som ibland), ändå har förmågan att se livet från den positiva sidan. Mitt svar till det är att jag anser att jag inte har något annat val. Jag har ett val, att gräva ner mig ännu djupare än där jag redan befinner mig när det känns tungt, eller så kan jag gråta en skvätt men sen ta mig i kragen och sedan kravla mig upp till toppen. Valet är enkelt, men inte alltid så lätt ska jag säga. Det kräver en hel del, inte minst tålamod och kraft.

På något sätt så kämpar man extra mycket för det man själv tror på, oavsett om det handlar om en dröm, kärlek, hus, eller jobb. Iallafall är jag sån. Vet jag vad jag vill, så ser jag till att fixa det. Jag har lyckats rätt så bra, om jag får säga det själv, men än har jag mycket kvar. Tyvärr står jag ganska maktlös ibland, och ber till högre makter om hjälp. Ibland kanske man skulle ta och bli troende, eller? Nä, jag vet inte, men någon vill man kunna be om hjälp ibland. Någon som inte är fysiskt närvarande... typ änglar eller så.




Som tur är han jag/vi många fantastiska människor omkring oss, som vi vet tycker om oss för de vi är!
Och det är vi oerhört tacksamma för!

Tack alla underbara, ni vet vilka ni är!

...händer det saker!!!! *ååå vad jag längtar*

Och då är det bara en dag kvar till julafton.

Bara så ni vet!


bild lånad från www.google.se

Nu har jag precis satt mig ner en liten stund, för att få varva ner lite. Jag jobbade till fem idag, sen var det raka vägen till apoteket där jag fick köpa magkatarr medicin, då magen krånglar av stress, sen raka vägen hem där resten av dagens arbete väntade. Sysslorna utomhus började jag med en gång, i mörkret, fy så tråkigt det är med denna mörka tid. Korna fick två höballer ikväll, så även igår, då de nu har knappt inget att beta. Hästarna fick sin lilla dos och hundarna fick först springa runt fritt på gården medans jag sysslade och sen fick även de lite mat. Sen var det dags att bege sig in, för att börja på med maten, tända i pannan och dammsuga, allt på en gång helst. Efter maten var det dags att ta hand om disken, lägga in mer i pannan och sen ställa sig i duschen. Det var en välförtjänt dusch, underbart.

Nu sitter jag här vid datorn i mina goa pyjamasbyxor, sovlinne och raggsockar. Härligt. Jonas sitter nere i bodegan och spelar playstation.

Det är många som verkar oroliga över oss, att vi har det tufft och så, men jag ska lugna er med att säga att det är bra med oss. Jonas mår mycket bättre, han har inte alls lika ont, så han hoppar omkring här mycket mer på kryckorna. Han får dock fortfarande inte stödja på foten, men det går bättre. På fredag ska han ta bort klämrorna och gipset, och sen ska ha få prova ut en ortos som han ska få ha istället. Det kommer kännas bättre för honom, slippa det tunga och stora gipset som bara kliar.

Med mig är allt bra efter omständigheterna, det är mycket med allt som ska fixas dagligen, men det går. Nu börjar jag komma in i det, och vissa dagar går det bättre än andra. Det som är tråkigt och jobbigt är att allt hänger på mig, jag kan inte bara en dag när jag kommer hem från jobbet bara säga att idag orkar jag inte, jag måste orka. Annars kunde man känna så och då visste jag att Jonas kunde ta det istället, men nu kan han inte. Som tur är ska det bara vara en tag till, sen ska vi förhoppningsvis kunna leva mer som förrut, där vi är två om saker och ting.

Jag försöker ta saker och ting med ro, och jag prioriterar det som är viktigast. Just nu hinner vi tyvärr inte träffa så många, så vill ni se oss så får ni komma hit. På veckorna blir svårare då främst jag är helt slut på kvällarna när jag gjort färdigt alla måsten, speciellt de dagarna jag slutar sent. Det är i stort sett alla dagarna utom en dag i veckan, då jag har ledig eftermiddag som vi brukar säga. Så ser det ut när man jobbar heltid.

Så ser livet ut på Lilla hultet just nu!
Kämpigt och stressigt, men med sina få mysiga och roliga stunder därimellan.

Finns det någon mening med allt som händer och sker?
Eller är det bara något man säger för att på något sätt söka efter tröst när något tråkigt eller jobbigt precis inträffat?

Jag vet inte....

Jag har alltid trott att allt sker av en mening, det är inte alltid jag har kommit fram till vad just den meningen är, men ändå någonstans känns det som om det är så. Eller så vill jag bara tro det.

Vad tror du?

Just nu förstår jag inte vad meningen är att Jonas skulle ha sån otur att han bröt benet. Vad är det för mening med det? Vad är det för något bra som kommer ut av det?
Alla dessa motgångar, är det inte det ena så är det det andra. Kan det inte bara få vara bra ibland? Kan man inte bara få leva och ha det gott? Utan alla dessa motgångar i form av skador, sjukdomar, plågor etc... Detta gäller inte bara mig, utan alla människor...
Är det inte nog att klara av dagen med allt vad den kräver, så som jobb, matlagning, djur, städning, etc?

Som om det inte är nog... Jag är bara så trött på att det alltid ska dyka upp något som gör det jobbigare, något som man verkligen inte kan styra över som ändå bara inträffar.

Jag hoppas bara av hela mitt hjärta att Jonas rehabilitering går bra, och att alla våra planerade planer i höst ändå kan gå som tidigare planerat, med ett lyckat resultat i slutändan.

Vi ska klara av detta också...

... Amor vincit omnia ...